Love is like a friendship caught on fire. In the beginning a flame, very pretty, often hot and fierce, but still only light and flickering. As love grows older, our hearts mature and our love becomes as coals, deep-burning and unquenchable.
—Bruce Lee
Jag är kall, du är varm
Jag vill att du skall tänka på mig när du står vid min grav. Tänka på tiden då jag var din axel till ditt trötta huvud. Jag vill att du tänker på mig när du står med dina fötter vid gränsen till min sandblästrade kista, huvudet tungt mot dina axlar och ständigt ryckande i läpparna. Tänk på den tiden när vi var tillsammans, då min tyngd var en lättnad för dig. Jag vill att du tänker på mig när du sväljer din sorg som om det vore en cancerklump som vill kväva dig. Tänk på när jag lös upp ditt mörker, när jag viskade i ditt öra att jag älskade dig. Jag vill att du tänker på mig när du vänder din rygg och går, när du bara vill gå tills dina ben inte orkar bära dig mer. Tänk på det vi byggde tillsammans, tänk så länge du tänker på mig.
För jag tänker på dig. Jag ligger med ryggen mot ett golv täckt av makadam och tänker på dig. Drar händerna genom luften och låter dammpartiklarna dansa mellan mina fingrar. Känner texturer kollidera mot min hud. Andas tungt med lungorna fyllda av atomer redo att explodera. I mörkret ser jag dig springa längst gatorna, ditt hår är som en svans gjord av siden. Ett böljande kaos i vinden. Jag viskar tyst till fantomerna och äter mina syner till bilden av din lekamen. För jag tänker på dig.
Det är 25 år sedan dina skåror i läpparna fuktades och nuddade mina. Du vet antagligen inte längre vem jag är. Bytt bort dina minnen mot förlikning. Men jag minns än. Dina detaljer är tatuerade på min näthinna. Som en fantasi som är precis framför mig men omöjlig att nå. Jag är Sisyfos alltjämt, detta är mitt straff.
Jag vill att du tänker på mig när du läser om min dag i tidningen. Tänker på att jag ligger där någonstans, där bland all betong och sand. Jag vill att du tänker på mig när vinden smeker dina kinder ömt. När du blundar och andas in lustans begär. När du vänder dig om för att se tillbaka. För jag tänker på dig. Jag tänker på dig, och jag älskar det.
Everything is collapsing, dear
All moral sense has gone
It’s just history repeating itself
And babe, you turn me on
Like an idea
Like an Atom bomb
—Nick Cave
Splitter
Jag har förlorat mina drömmar. Dom drunknade i tystnaden. Jag vet inte om det är lönt att sörja. Jag minns dom så sällan ändå. Det är själva resan jag saknar. Känslan av sömn har blivit reducerad till vad som känns som blinkningar. Jag vet knappt om jag har sovit alls längre. Skillnaden på det mörker som omringar mig när jag är vaken och det när jag sover är minimal. Det som skiljer dom åt är att det blixtrar till när jag blundar. Bara i någon sekund, sen försvinner det och allt är svart igen.
Kanske är det så att jag drömmer ändå. Men att jag tvingar mig att glömma det liv jag har i drömmarna. Som för att skydda mig från att somna in förevigt. De gånger jag ändå minns är då mardrömmarna härskar. En inbyggd säkerhetsventil. Rädsla som gror. Som får mig att vilja glömma. Och nu har jag glömt. Och det kanske är lika bra.
Jag viskar istället. Till mig själv. En tröstande röst som slickar mina sår. Ljud som är likt vattendroppar stora som ekollon mot ett plåttak. Någonstans bland alla ord. Någonstans mitt i alla berättelser finns det fragment kvar från mina drömmar. Någonstans långt inne tror jag nog att jag skall hitta dom. Att leva på hoppet. Att hopplöst leva.
Ha förtröstan, ty mörkret är här
Idag vaknar en hel värld upp till tonerna av klagan. En tyst gemensam klagan över livet som var, som är och vad som skall bli. Borta är löven från träden. Borta är fåglarnas sång. Kvar är endast den nakna sanning ingen vill se. Det blodröda hoppet har gått i exil. En hel värld vässar klorna. Misströsta och blidka inga gudar. Det är mörkt nu, och det kommer bli mörkare än.
Life is not a journey to the grave with the intention of arriving safely in a pretty and well preserved body, but rather to skid in broadside, thoroughly used up, totally worn out, and loudly proclaiming: ‘WOW What a Ride!’
— Anon
Inget nytt under solen
Ibland önskar jag att man hade levt ett annat liv redan från början. Ett uppvaknande i en annan form. Det är inte så att min grav häcklar mig med allt jag aldrig fått och aldrig kommer kunna få. Det är bara en längtan som pirrar ryggraden. Som en vind över ett fält.
Mina fyra väggar är min enda vän och det kan låta märkligt att älska sin grav men så har blivit fallet. Ett stockholmssyndrom. Texturerna på betongen, groparna i de vittrande fasaderna är mina bästa vänner. Mina älskarinnor. Min enda sanning i ett liv av lögn. Men jag beklagar det inte. Här finns dofterna av min uppväxt. Här finns blickarna som som formar om berg. I dunklet skapas det magi. Min enda vän.
Men ibland önskar jag att jag hade ett annat liv. Ett liv som alla andra verkar förverkliga. Ett liv som jag genom ren dagdrömmeri fantiserar upp. Den fasad jag byggt som grund har skapat en total motsatts till allt jag är. Ett liv jag ibland vill ha men inte kan få. Och det är då jag skär mig i hjärtat för att kunna andas i skuggan av mänskligheten. För att vakna. Inse.
Hade jag fötts till en mor som älskat. Till en familj som brytt sig. Till ett hem med omtanke. Hade jag bara fått chansen att födas utan kraven på mina axlar, utan min på förhand skrivna historia. Då hade jag kanske sluppit ligga här nu med mina älskade vänner. Jag hade blommat ut bland människor. Runnit i floden där fiskarna frodas och tyckt att solen är en bra kompanjon. Jag hade älskat, varit älskad och levt. Och någon hade kanske sagt: ”Du är så vacker när du ler”
Ibland önskar jag att gräset var grönare på andra sidan. Att den bördiga jord mina fötter aldrig känt var precis så som jag fantiserar om att den är. Men jag vet bättre. Jag har levt för länge för att kunna luras av sköna sånger om paradiset. Ett stadigt handtag om skaftet och ett varsamt vrid får mig att vakna. En kniv perforerar hjärtat och fragment av drömmar sipprar ut lika fort som fåglar flyr plötsliga ljud. Det är månadernas långsamma längtan efter att få uppmärksamhet. Det är den tiden på året.
Men inget är nytt under solen. Det vet vi alla om. Det bäddas med samma lakan var dag. Och dammet yr runt likt insekter mot en lampa. Fråga mig igen imorgon och jag är tillbaka i min position. Tillfreds med det jag har. Lugn i den famn betongen har gett.
Det är då. Nu är nu.
NIGHTNIGHT by DEDDY
